Så hände det till slut

Solen har gassat från klarblå himmel under större delen av veckan och naturen börjar så smått vakna till liv efter vinterdvalan. Med det så kommer som ni förstår även suget efter att få dänga ludd som ett brev på posten. Men då säsongen ännu är i sin linda och torrflugefisket inte riktigt är aktuellt ännu så valde jag att viga veckans tre lediga dagar till gäddfiske.

Nu är det väl kanske inte riktigt optimalt att försöka fiska gädda på spegelblank sjö under molnfri himmel och med stekande sol, dessutom mitt under brinnande gäddlek. Men det finns ändå inte mycket som klår en dag ute vid vattnet, oavsett om man får fisk eller inte. Med spö i hand, en påse kanelgifflar och en kopp kaffe kan det nästan inte bli fel. Här skulle fiskas, tre dagar, oavsett. Jag var ju ledig!

Efter två dagars dängande utan resultat med gäddspettet och en rygg som inte riktigt är van kaströrelserna ännu så valde jag att ge upp tanken på någon gädda den tredje dagen. Istället så flyttades tankarna till vår andra predator, abborren. Nu är det väl inte riktigt abborresäsong heller, men återigen, vad gör väl det när vädret är som det är och man är ledig. Skönt att slippa gäddpåken och istället klättra ner några spöklasser till det riktigt mysiga abbospöt från Vision.

När man som liten ”fick” börja sticka iväg och fiska på egen hand utan mamma och pappa, så cyklade jag oftast iväg till byn där jag växte upp. Byn Lenninge strax söder om Bollnäs, belägen intill näset där älven Voxnan mynnar ut i den större Ljusnan. Det var där jag fick min första gädda, det var där jag fick min första gös, och det var även där jag drog mina första abborrar. Oftast när man fiskade gädda och gös så hoppade man omkring på ”stenbrötena” nedströms Lenninge kraftstation, vilket man nu i vuxen ålder inte alls begriper att mina föräldrar tillät, utan flytväst dessutom! Och mobiltelefonen var knappt uppfunnen. Kanske visste dom helt enkelt inte om att det var just där jag fiskade, utan bara ATT jag fiskade, någonstans. Men hur som, när jag fiskade abborre med spinnare och jigg så la jag allt som oftast min tid vid badplatsen ‘Skiljningen’ belägen längst ut på näset där tidigare nämnda älvar möts. Namnet ‘Skiljningen’ kommer från flottningsepoken så badet var en stor timmerskiljningsplats. En plats där många barndomsminnen fötts och det var dit jag åkte denna tredje fiskedag, för att fiska i mitt kära barndomsvatten.

Det här med att flugfiska abborre är ganska nytt för mig, vilket förvisso gäddflugfisket också är på många sätt. Visst har jag fått abborre på fluga tidigare, men då har det snarare varit att betrakta som bifångst, eftersom det i dom flesta fall handlat om borrar som behagat ta en och annan E-12 när jag fiskat harr eller öring. Men att specifikt gå in för att riktat fiska abborre, det har jag aldrig gjort. Helt ny orörd mark med andra ord.

Varför jag valde just ‘Skiljningen’ för mina första trevande abborreförsök är just för att jag tycker mig känna vattnet ganska bra, och jag vet att det brukar kunna finnas rätt rikligt med abborre runt badplatsen. Det är dessutom fantastiskt bra kastutrymme då badgästerna ännu lyser med sin frånvaro.

Så utan att egentligen ha någon bättre koll på flugfiske abborre-style, och med endast lite googlande i bagaget så började jag fiska av badstranden med diverse flugor i form av fiskimitationer som jag läst skulle kunna vara bra för just abborre. Och som väntat så hände väl inte speciellt mycket, utan det kändes ungefär lika lyckosamt som tidigare dagars gäddfiske. Men jag nötte tålmodigt på med mina av det kalla vattnet värkande och blåfrusna fingrar. Även om solen värmde, så var vattnet riktigt jävla svinkallt ännu. Men med några värmande koppar kaffe mellan varven så var livet ändå piggelin och jag trivdes varenda timme som gick trots att jag bara lyckades tappa några småabborrar. Misstänker att dom inte ens bet i kroken, utan endast naggade lite i materialet.

Efter att ha plöjt igenom hela flugasken så var det egentligen bara boobienymferna kvar, vilket jag inte riktigt trodde på eftersom jag läst att dom brukar funka bäst när det blivit varmare i vattnet och abborren går ytligare för att jaga småfisk. Men jag testade ändå, jag fick ju ändå inge fisk, så det kunde ju inte gärna bli sämre.

Jag snurrade på en knallorange boobienymf på min sjunk 3’a och började fiska av ett område kring en förtöjd dunk som markerar vart rören till bryggorna brukar sitta om sommaren. Kastade ut, lät klumpen sjunka och med det dra med sig flugan ner en bit under utan för att sen börja jiggfiska hem flugan. Boobienymfen flyter ju, och när klumpen nått botten så flyter ju flugan upp så långt som tafsen tillåter, sen när man fiskar hem flugan så får den en jiggliknande gång. Borde ju kanske funka tänkte jag.

Efter kanske två handfulla kast så nöp det till ordentligt i linan, och jag vet att det är mycket stock och sten på botten. Så första tanken var att det var tredje flugan för dagen som skulle gå till historien. Jag hade bara en 3X tafs på spöt och det finns ju ingen chans i världen att den skulle hålla om kroken satt i någon gammal stock. Men efter några sekunder så började det klicka i rullen, snabbare och snabbare. Nu började jag förstå att det definitivt inte handlade om någon stock, och inte var det någon abborre heller. Jag lyfte försiktigt spöt, och rullen började återigen ticka. Det var ganska lugna och långsamma rörelser, men kraftfulla. Började väl ana att det kunde vara en gädda eftersom det finns en hel del sånt i vattnet kring badstranden också.

Närmast panikslagen började jag inse faktum. Här står man med en liten bobbienymf i käften på en gädda, som dessutom sitter i en i sammanhanget jävligt tunn tafs. Började kolla runt och inser att jag inte har någonting med mig som jag har någon som helst nytta av. Ingen håv, inga vadare, inte ens gummistövlar, ingen kompis. Övervägde för några sekunder att helt enkelt hoppa i vattnet med kläderna på, men med telefon, bilnycklar och plånbok i benfickan på byxorna så var det nog klokt att jag lät bli. Jag vågade knappt dra i linan av rädsla för att tafsen skulle smälla, eller att gäddan skulle stöka till det och klippa tafsen med någon av sina trehundrasjutiofemtusen dödsrakblad i munnen. Hen fick helt enkelt simma lite som hen ville medan jag med lugna försiktiga rörelser gjorde mitt bästa för att bara försöka styra gäddan mot stranden. Vilket gick både bra och dåligt. Det gick bra sålänge den simmade mot stranden frivilligt. Men när hen kom på andra tankar så var det bara låta linan löpa. Jag hade inte en chans i världen att sätta någon press. Inte som det kändes då iaf.

Plan 1 blev helt enkelt att få in gäddan på grundare vatten. Plan 2 hade jag ingen aning om, möjligen hoppa i och desperat försöka ta den med kroppen eller nått, jag hade ingen aning om vad jag höll på med. Jag var så koncentrerad så vartenda pulsslag ekade i huvudet, och jag vågade knappt andas. Jag har ingen aning om hur länge jag stod där som ett fån och lät fisken göra som den ville, men efter en skaplig stunds lirkande så gick gäddan lugnt och fint längs botten in mot stranden och jag började se huvudet, och ryggen, och ryggen…. och ryggen.

Den var för i helvete ganska stor! Mycket större än jag på förhand hade trott. Nu började jag bli jävligt nervös, och i samma veva börjar fisken leva om och härja. Vilket jag till varje pris ville undvika. Vad som hände sen har jag egentligen ingen aning om, om någon hade sett mig så hade jag säkert sett aningen komisk ut springandes och skrikandes jämte plaskandet i vattnet helt för mig själv. Men till slut lyckas jag på något outgrundligt sätt få in gäddans huvud i hörnet av en liten grop i strandkanten där den inte helt enkelt kunde slinka ut utan kamp, så med min lilla lilla abborrehåv lyckades jag stänga till öppningen mot det fria vattnet, kasta spöt på gräsmattan och med handen få tag i sötvattenskrokodilen och få upp den på land.

Överväldigad av stunden satt jag på knä på en badstrand för mig själv och skrek ut min lycka över att äntligen ha fått en gädda värd namnet på flugspö. Helt oväntat, och i mitt tycke ganska stor dessutom. Ser att flugan sitter ordentligt i utkanten av läppen på gäddan, precis utanför den sylvassa tandraden. La gäddan på gräset för att mått upp längden mot spöt eftersom jag varken hade måttband eller våg med mig, än mindre något att väga den i. Det är i skrivande stund oklart hur lång den var eftersom jag inte mätt spöt, men uppskattningsvis kring metern, och vid god kondition. Egentligen gör det mig detsamma, jag lyckades landa pjäsen mot alla odds och det minnet kan jag bära med mig resten av livet. Det enda som jag tyckte var lite synd var att jag inte hade någon fiskekompis att dela ögonblicket med, och att åtminstone kunna ta en mer smickrande bild.

Men jag är nöjd att det ändå hände till slut