Ett nedslag i Idsjöströmmen

Det var knappt att man hann packa upp väskorna efter sälenresan med torrflugakollaktivet innan det var dags igen. För första gången utan mina torrflugacompadres i allmänhet och Marcus i synnerhet. I fredags fräste man nämligen mot republiken på sommarens andra fiskeresa. Destination: Gimdalen, och Lars-Åke Olssons Idsjöströmmen.

Det hela började för några månader sedan då jag och min gamle bandytränare Pelle hade en liten mailkonversation gällande intressanta fiskevatten ”up north” inför sommaren. Jag visste att Pelle fiskade mycket i lappländskaste lappland, och bad därför honom om tips inför sommarens fjällresa. Mitt i detta så droppade Pelle frågan:
”- Du kanske vill följa med till Gimån den 13-14 juni? Har en plats över.”

Öh, ja…. bajsar björnar i skogen? Tacka fan för det!

Med tiden så måste jag erkänna att jag faktiskt blivit lite nervös inför den här resan. Man har ju läst en del om Idsjöströmmen, man har hört en del från andra som varit där, man har sett Lars-Åke Olssons filmer, och man har även läst en del av hans böcker. Att den här strömmen skulle hysa en hel del fisk visste man ju, men med tanke på min mentala fiskekollaps senaste året så var det med skräckblandad förtjustning man satte sig i bilen med Pelle på fredagsförmiddagen.

Pelle, som är en jävla roligt och bra karl, lugnade mig i bilen på vägen upp och berättade lite matnyttiga saker som kunde vara bra att veta. Lite om hur sträckan såg ut, flugval, osv. Att jag skulle bli utan fisk fanns liksom inte på världskartan, iaf inte om man skulle lita på Pelle.

Väl på plats i den mysiga lilla byn Gimdalen några mil utanför Bräcke så rullade vi in på Lars-Åke Olssons lilla gård i utkanten av byn. Efter några handslag och lättsamt småprat så bjöd Lars-Åke in oss i sin lilla butik där vi kunde köpa lite väl utvalda flugor inför helgen. Lars-Åke och Pelle började prata splitcane-spön, och där stod jag och skämdes med mina moderna sportiga kolfiberspön. Efter moget övervägande så erkände jag att det faktiskt var en våt dröm att någon gång få äga ett riktigt splitcane, och snabbt som ögat frågade Lars-Åke vilken spöklass jag föredrog:
”- Öh, typ 3-4”

Vips så hade Lars-Åke riggat ett spö som han tyckte jag skulle gå ut på gården och prova. När man som grädde på moset fick höra prislappen så var det knappt jag vågade ta i spöt. Men Lars-Åke insisterade och jag tog mod till mig och provade några kasst.
Mitt i eurforin så berättade Lars-Åke att det var rea på just det spöt just nu, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte började smygkalkylerade lite smått i huvudet medans jag kastade. Rackarns vilket ha-begär jag fick samtidigt som plånboken började korva sig som fuktskadad tapet. Tur man har karaktär att säga tack, men nej tack. Men drömmen kvarstår, någon gång ska jag köpa mig ett splitcane.

Efter besöket hos Lars-Åke så rullade vi ner till vår logi för dom kommande två nätterna. Kullagården, som är ett självhushållsboende med alla dom bekvämligheter man kan tänkas behöva, till och med en flugbindningshörna och gym. Billigt var det dessutom (Rekommenderas starkt).

Väl på plats på boendet så slöjdade Pelle ihop en indisk gryta som snabbt inmundigades. Sen hoppade vi i vadarna och åkte äntligen ner till Idsjöströmmen.
När vi kom fram till strömmen så möttes vi av ett sällskap från Stockholm som varit på plats under veckan. Ett mycket trevligt gäng som det skulle visa sig småpratas med ganska mycket under helgen.

Pelle började visa mig runt längs sträckan och gav sina bästa tipsa till mig som aldrig varit dit. Till en början svansade jag efter Pelle och höll mig i närheten ifall det skulle uppstå eventuella frågetecken. Men allt eftersom tiden gick så tog jag mod till mig och fiskade mer och mer på egen hand.

Inledningsvis gick väl fisket sisådär, delvis beroende på att vinden lite besvärlig, men största bekymret var ärligt talat att orientera mig bland alla nackar utan att gå vilse eller att dränka sig. Det är ganska mycket sten i strömmen, och det kan ibland vara lite bökigt att ”gå rätt” för att ta sig dit man ska. Ibland kunde det till och med vara lite besvärligt att kunna ta sig i land efter någon huvudlös utflykt.

En sak ska man ha klart för sig: Vattnet i Gimån är väldigt klart, och ibland är det djupare än man tror. Att strömmen på sina håll dessutom var ganska hård gjorde ju inte saken enklare. Det gällde alltså att hålla tungan rätt i munnen och tänka på hur man vadade. Pelle däremot, han gick fram som en pråm genom ån och drog fiskar på löpande band.

Efter någon timmes fiskande så lossnade det även för mig. En harr blev genast många många fler, och till slut hittade jag min favoritplats som jag senare döpte om till ”Mitt hål”. Jag ljuger inte om jag säger att jag fick fem 40+’are på 10 kast, och det stannade inte där. Till slut gav jag upp helt självmant och bestämde mig för att inte fiska där nå mer den här första kvällen. Det gick helt enkelt för bra. Istället provade jag lyckan på flera platser med goda resultat, ett beslut som senare skulle visa sig vara ett genidrag av mig då jag tog min för kvällen största harr på knappa 50 cm lite längre ner på sträckan.

Framåt midnatt började orken ta ut sin rätt, och medans Pelle fortsatte fiska som en maskin långt in på småtimmarna så valde jag att slå dank vid vindskyddet framför en värmande eld. Lyckan var total och fisket hade överträffat mina vildast förväntningar. Jag började redan fundera på lördagens fiske och hoppades på att vinden skulle avta.

Efter några timmars sömn så vaknade vi sen på lördagsförmiddagen till gnistrande solsken och klarblå himmel. Vinden var kvar, men i avsevärt beskedligare form än på fredagen. Det här kändes bra. Vad är det första som två fisketokar tänker på när dom vaknar? FISKA!

Vi tog oss dock till sans och beslutade att käka lite frukost först, sen åka ner till ån för ett kortare eftermiddagspass före middagen innan vi skulle gå all-in på kvällen och natten. Mat är fasen inte att underskatta. Det är viktigare än man tror, och något man många gånger glömmer bort i fiskeivern på sina resor. Men inte den här gången. Nu skulle det gå omsorgsfullt till väga.

Efter frukosten så tog jag med min kaffekopp ut på farstukvisten för att rigga i ordning vadarkläderna. Där möts vi av ytterligare en i flugfiskekretsar bekant figur, Leif Milling. För den som inte känner till Leif så är han fotograf och författare, och bland annat upphovsman till boken ”Länge leve flugfisket”. En, liksom Lars-Åke, otroligt trevlig person och en ynnest att få klämma hand med.

Efter frullen så drog vi ner till strömmen igen och fortsatte väl egentligen i samma anda som vi avslutade fredagen, med en liten skillnad. Dom mildare vindarna och solens värmande strålar började ge en liten föraning om vad som skulle hända senare framåt kvällen. Det fullkomligt exploderade med insekter i trädkronorna. Dom var i tusental och åter tusental, och i solljuset så blev det så tydligt. Vad händer när allt det där kommer ner till vattenytan? Jag hade mina aningar, men jag kunde i min livligaste fantasi inte föreställa mig det som skulle visa sig vänta på kvällen.

Efter en ganska sen middag på Kullagården, den här gången bestående av en laddning pölsa, fläsk och rödbetor som skulle kunna ge ett helt kompani paltkoma, så styltade vi iväg mot strömmarna igen för kvällsfisket.

När vi kommer ner mot bron vid Idsjöströmmen igen så börjar vi förstå vad vi sett tidigare under dagen. Det var bland det mest extrema jag någonsin sett, det såg ut att vara dimma över hela Idsjöströmmen, men det var insekter. Det var miljoners miljoner miljoner sländor i alla tänkbara färger, storlekar och former.

Det är inte rättvist att ens försöka beskriva det jag upplevt med text, och bilder kan inte riktigt återskapa det jag vill förmedla. Men ett tag var det nästan obehagligt att stå mitt i ”smeten. Dom var i öronen, i ansiktet, i munnen, på glasögonen, innanför kläderna….. dom var överallt. Idag, när jag packade upp packningen efter hemkomst, då flög det iväg sländor inne i lägenheten som följt med i utrustningen. Det var helt enkelt en helt sinnessjuk upplevelse, men samtidigt ett oerhört vackert och läckert minne.

Fisket då? Ja, för egen del avtog det helt efter insektsinvasionen. Jag vet inte om det var jag som tappade skärpan eller om fisken helt enkelt tröttnat på mig och mina flugor. Men fram till detta så var fisket helt fantastiskt. Jag tror även Pelle hade en svacka direkt efteråt, men han jobbade upp sig och fick fart på markineriet igen. Själv blev jag ganska mör igen efter midnatt och satte mig vid elden för att smälta helgen.

Idsjöströmmen! Får ni chansen, boka in en eller några dagar och åk dit. Bra fiske, fantastisk miljö, grov harr, stark harr, mycket harr. Det kan liksom inte gärna bli så mycket bättre. Jag kommer definitivt åka tillbaka så snart jag får möjlighet, och blir det inte i år så blir det garanterat nästa år. Här kommer jag försöka lägga åtminstone ett besök varje sommar i fortsättningen. Det kanske inte blir några veckolånga besökt, då blir jag nog rastlös. Det krävs fjäll omkring mig för att jag ska kunna hålla mig lugn så länge. Men en eller två dagar, absolut. Får jag chansen så kommer jag åka.

Ett stort tack till Splitcane-Pelle (Ditt nya smeknamn) för att jag fick hänga med, och tack för ditt tålamod med mig. Hoppas det blir fler gånger.