En av klumpens öringar

Det har varit en rolig vår hemma i Bollnäsströmmarna, det har nämligen hänt något helt fantastiskt. Jag har faktiskt fiskat så mycket fram till dags dato att jag knappt hunnit skriva om det.

Under många år har Bollnäsströmmarna varit ett krondike vintertid med nästan obefintlig vattenföring. Den nakna älvfåran har under många vintrar legat som ett öppet som ett sår genom landskapet. Dom senaste två vintrarna har dock den lokala kraftjätten välvilligt gått med på att ändra vintervattenföringen till det positiva. Nu är det slut med stenskravel och bottenfrusna pölar. Vilket är otroligt viktigt för en så pass känslig sträcka som just Klumpströmmen. Nu rinner vattnet året runt. Man har även ändrat reglerna till det mer strikta med endast hullingslöst, endast fluga/spinn, no-kill, mer tillsyn och mer frekventa kontroller.

Några lokala eldsjälar i den lokala fiskevårdsföreningen har även bemödat sig med att handgripligen ge Klumpströmmen den kärlek den förtjänar. Man har bl.a vält sten, pysslat med lekgrus, mm. Nu, blott två år efter den ändrade vattenföringen, biotoparbetet adderat och dom hårdare reglerna, börjar detta bära frukt. Jag kan bara säga att Bollnäsströmmarna går en spännande framtid till mötes om den här utvecklingen får fortskrida friktionsfritt.

Den 15 maj var det säsongspremiär i Klumpströmmen, som tillsynsman har man dagarna innan – och efter – premiärdatumet, varit ganska närvarande på sträckan för att kontrollera att uppsatta regler följts och att ingen gått händelserna i förväg och tjuvstartat.

På premiärdagen fick självklart spöt följa med, och det visade sig att fisket för årstiden var riktigt trevligt, trots att det var våtflugor och nymfer som gällde. Insektslivet har ju inte riktigt kommit igång ännu efter den kalla våren. Det var ungefär noll och inga insekter i luften, och ungefär noll och inga vak. Däremot så kryllade det av bl.a bäcksländenymfer under vattenytan. Alltid något! Så jag körde ganska hårt på guldskallar och dylikt för att kunna borra mig ner till fisken som förmodligen stod i djuphålorna.

Även om antalet landade fiskar kanske inte på långa vägar var i paritet med tidigare år, så var ändå känslan att den fisk som väl nappade hade en betydligt större snittstorlek. Något jag upplevde som riktigt roligt. Till och med otroligt roligt, eftersom man brukat få en hel del småharr tidigare säsonger. Periodvis nästan för mycket småharr.

Dagarna efter premiären så fick man höra ungefär samma reflektioner från många andra fiskare. Dom flesta upplevde ungefär samma sak som mig. Färre, men större fiskar! Och det kanske roligaste av allt, en hel del rapporter om öring av bättre storlek. Det kom nästan dagligen rapporter via djungeltelegrafen om fina öringsfångster.

Veckan gick, och jag tillbringade i stort sett varje dag i ”klumpen” innan det var dags för att stämpla in för en helg på arbetet. Fredag och lördag fick spöt således vila, men redan innan helgen så planerade jag och en tillsynskollega att åka ut direkt då jag slutade jobba på söndagmorgonen för att tillryggalägga ett morgonpass.

Söndagen kom och bjöd på skaplig värme, måttlig vind och molnig himmel. Nästan helt perfekt faktiskt, även om jag innerst inne är en solskensfiskare. Det är gött när vårsolen värmer.

Dan var redan klar när han mötte upp mig hemma på gården. Här spiller vi ingen tid. Vi hann dock med en tunna svart på altanen medans vi riggade spöna och planerade vilken del av sträckan vi skulle fiska. Kaffet skojar man liksom inte bort, det är obligatoriskt, och därtill var det nog den största kaffekopp jag någonsin druckit ur.

Efter kaffet knallade vi iväg mot strömmen. Dan bor inom promenadavstånd, så det var skönt att få använda benen till det dom är avsedda för såhär på morgonkvisten. Vi beslutade oss för att fiska den mellersta delen av strömmen denna söndag, mycket eftersom det är den finaste delen i mitt tycke. Ett ca 150-200 meter långt fint blankstryk mellan två nackar, fullt med stora stenar och djuphålor. Kanske inte den del av strömmen där jag fått mest fisk genom åren, men definitivt den plats jag helst står och fiskar på.

Då detta var den första riktiga promenaden efter dom nedre delarna denna sommar så passade vi även på att spana av några spots där det brukar stå fisk, men än så länge verkade det inte vara någon hemma. Vi trampade istället vidare upp mot den för dagen planerade delen. Dan pekade ut några av dom spots som han kände till efter vägen, och jag bjöd självklart tillbaka med min dito. Eftersom öringen varit på tapeten under veckan så var det självklart då öringen kom på tal som det kittlade till mest, även om jag själv inte riktigt trodde på någon personlig öringsviktoria denna dag. Jag har självklart fått öring, men liksom aldrig riktigt lyckats. Speciellt inte i hemmavattnen.

Väl på plats så låg hon där, lika vacker som jag minns. Blank och fin, med stenar som skar tydliga V’n i vattenytan. Åtskilligt med potentiella ståndplatser att fiska av.

Jag tog plats längst ner på sträckan och Dan positionerade sig 25-30 meter längre uppströms. Borrade ner skallen i flugasken och funderade så öronen krullade sig. Jag är en notorisk torrflugefiskare, så jag är inte helt bekväm med flugor som inte flyter. Vad fan skulle man knyta på?

Mycket av dom fångstrapporter jag hörsammat tidigare under veckan gjorde gällande att det var allehanda streamers i olika utförande som gällde, något som detta till trots inte lockade särskilt mycket. Jag satsade istället på våtfluga i form av en March Brown strl 14, något som tidigare under veckan funkat ypperligt på dom harrar kring 35cm som jag lyckats lura. Jag hann även avhandla ytterligare några våtflugor, och några spiders, innan jag slutligen gav upp dom försöken. En liten harr på typ det första kastet var det enda som hände, i övrigt hände inte så mycket.

Skulle jag sätta på en olivgrön wollybygger ändå, eller skulle jag köra ett gammalt säkert kort och satsa på haröra? Haröra har varit ett fluga som alltid funnits med i asken i klumpströmmen. När inget annat funkar så är det E-12 eller haröra som gäller.

Sagt och gjort, ett haröra fick det bli. Då jag inte hade någon sjunklina eller sjunkspet på så kryddade jag även med extra lång tafsspets för att om möjligt komma ner lite djupare.

Tog mod till mig och vadade ut lite längre uppströms, lite längre ut närmare djupkanten. Nu ska det tilläggas att det även om det är en fin sträcka så kan det var lite marigt att hitta någon bra plats att stå på just här. Klumpströmmen gör fan skäl för namnet många gånger, det är STENIGT. Och den här tiden på året när vattnet är kallt så kan det även vara jävligt halt. Addera ett dåligt knä, så kan ni nog lista ut resterande historia själva.

Siktade in mig på en sten som tydligt skar vattnet i en fin linje rakt över djupfåran mot en annan sten. La ut det guldskalleförsedda harörat några meter extra uppströms för att den skulle hinna sjunka ner i djuphålan….. När flugan närmade sig den nedströmsliggande sten lyfte jag lätt spöt för att harörat skulle börja sin resa sig mot ytan. Ingenting!

Provade samma sak en andra gång, möjligen någon meter lite längre uppströms. Känner några stötar i spöt och får det bekräftat att jag nått botten. Men intresserade det någon fisk? Icke! Stökar in flugan och rensar den från allehanda bottenslam, blåser rent och börjar om.

Samma kast igen, låter flugan sjunka. Inga bottenstötar. Lyfter sakta spötoppen när jag tror den närmar sig den nedströmsliggande stenen. Harörat närmar sig ytan, och jag ska precis avsluta kastet och börja om då det ser ut att vara en bäver som vänder upp ovan ytan och drar ner mitt haröra i djupet igen. Chocken går som en elektrisk stöt genom kroppen och vinterns ringrost gör sig påmind. Skriker till Dan att jag fått fisk, och det enda jag kan tänka på är den tunna tafsspetsen jag förlängde med i kombination med den rikliga förekomsten av skitvassa stenar i vattnet. Nu gäller det att hålla linan sträckt.

Känner direkt att det är en större fisk då den går rakt ner i djupet och ställer sig igen. Lättar på slirbromsen en aning för att inte sumpa tafsen, precis så mycket att den bromsar, men så fisken ändå kan gå om den vill. Väl på botten så blir fisken medgörlig och jag kan brotta in den en aning. Men väl i vattenytan så går den sin egen väg igen. Sådär håller vi på en stund medan Dan försöket snubbla sig tillbaka till mig för att komma till undsättning.

När jag väl fått in fisken såpass att jag kan se den tydligt så bekräftas det till min stora förtjusning att det är en praktfull öring som sitter på kroken, och med det så ökade såklart ångestpåslaget ytterligare av rädsla att sumpa allt. Det var i särklass den största öring jag haft på kroken i mina hemmavatten någonsin. Det kära läsare, det är en i det närmaste religiös känsla.

Då jag som jag tidigare skrev förlängt tafsen perverst mycket så fick jag vissa problem med håvningen. Här var det en jävla tur att Dan kom till undsättning, annars vettefan hur jag skulle betett mig. Efter lite katt och råttalek med håven så lyckas vi till slut backa in härligheten i håven och glädjetjutet vet inga gränser. Jag tror till och med att det blev lite blött i ögonvrån.

Den lättnaden, känslostormen som sköljer som en varm och behaglig vind genom kroppen. Den känslan är svår att beskriva med ord. Att ha en av sitt livs fiskar i säkert förvar i håven, i sitt hemmavatten. Världsklass!

Efter lite cirkus med fotografering, mätning och allehanda småhångel med både Dan och fisk så konstaterar vi att den är både vacker, livlig och mäter strax över 50 cm. På ett haröra, i mitt kära hemmavatten.

Efter några omtumlade minuter och en liten dos separationsångest låter vi fisken återhämta sig och praktfullt återvända ner i Ljusnans vatten igen. Det är ett otroligt vackert ögonblick när fisken långsamt glider ur handen och man med blicken kan följa den ner i djupet tills den inte längre syns. Man blir ödmjuk och tacksam.

Nu är det väl i sammanhanget ingen monsterfisk eller något att gå ner i spagat över så, men just det faktum att detta händer i mitt hemmavatten, i klumpströmmen, som för bara tre vintrar sedan låg torrlagd och bottenfrusen varje vinter. Det är stort, för mig. Med den här utvecklingen kommer bollnäsströmmarna i allmänhet, och klumpströmmen i synnerhet, att på sikt kunna utvecklas till något helt fantastiskt. Hoppet är iallafall det sista som överger.

Vi ses där ute i strömmen!