Blöta vackra Vojmådalen

Med en aningen luttrad känsla och full av tvivel satte jag mig i bilen på onsdagsmorgonen då jag blev upphämtad av Niclas. Kronan på verket över sommarens fiskeresor såg ut att gå samma öde till mötes som alla tidigare resor jag gjort denna sommar. Svårfiskat, högt vattenstånd, regn, kyla och missmod. Men jag hade fel, ack så fel jag hade. Nog för att det var aningen svårfiskat, högt vatten, blåsigt, regnigt och kallt. Men jävlar vilket fiske, vilken natur och vilket gott gry det var i gubbarna och lillsysslingen.

Tack för att jag fick äran att följa med.

Egentligen var det väl bara en slump att jag hamnade i Övre Vojmådalen med det här gänget denna vecka denna sommar. Ett sent avhopp i den ursprungliga konstellationen och frågan passades vidare till mig. Ville jag parkera rumpan på den plats i bilen som nu ställts till förfogande? Säger man nej till Vojmån? Kommentarer överflödiga! Vojmån har faktiskt varit en våt dröm under flera år. Man har ju passerat Vojmån både en och tre gånger då man kryssat runt i norra Sverige, och varje gång har det varit med aningen drömsk blick man spanat ut över ån genom bilrutan. Dessa intryck som etsat sig fast på näthinnan, tillsammans med allt man läst om denna nästan mytiska å, har gjort att man liksom längtat tillbaka utan att egentligen ens ha varit dit. Nu var det äntligen dags!

Resan upp gick bra. Efter att blivit upphämtad av Niclas (som löjtnanten egentligen heter) i den arla onsdagsmorgonen så hämtade vi sen upp Tåmma och lillsysslingen Christofer, sen bar det iväg norrut. Resan gick via Sundsvall, Sollefteå, Junsele och Vilhelmina, där vi även stannade för att handla, innan vi slutligen tillryggalade dom sista 10 milen upp till Dikanäs och starten på fiskeäventyret i Övre Vojmådalen.

Väl på plats i Dikanäs så installerade vi oss på campingen i byns utkant, en camping som måhända sett sina bästa dagar passera, men som ändå fyller sin funktion. Att gemytliga Dalsån dessutom passerar bara ett stenkast från campingen gjorde ju inte läget sämre. Det var även till denna å, som f.ö är ett biflöde till Vojmån, som vi beslutade att förlägga fisket den första kvällen, enbart för enkelhetens skull. Det var ju trots allt några mil upp till Kittelfjäll om vi skulle åka dit, och det kändes inte riktigt okej efter en hel dag i bilen.

Nu ska det tilläggas att ån gick jävligt hög (Bilden ovan är saxad från maps.google.com när det är mer normalt vattenstånd), och med det så kanske jag inte riktigt bedömer dess potential helt korrekt. Men ån är en typisk fjällå med karatär därefter. Hyffsade höjdskillnader på sina håll, där det strömmar till ordentligt, varvat med långa blanka lugnflyt när den slingrar sig genom skogs och myrmarkerna. Dalsån skulle enligt uppgift hysa gott om både öring och harr.

När vi trampade iväg mot den första kvällens fiske så valde vi att bryta upp gänget i två grupper. Jag och Christofer gick nedströms för att sen fiska oss uppströms, medans dom två äldre gentlemännen traskade uppströms för att sen fiska sig nedströms. Någonstans på vägen skulle vi ju mötas. Jag och Christoffer började med att gå ner till Dalsåns utlopp i Vojmån strax nedströms Dikasjön där vi inledde med ett försök att fiska av nacken i Dikasjön’s utlopp, men allt för hård ström och högt vatten gjorde att vi gav upp ganska omgående. Det kändes inte helt bekvämt, och vi såg heller inte till några vak värda att offra livet för. Istället började vi gå uppströms längs Dalsån till det sista lugnstryket innan utloppet i Vojmån. Här bjöds det på en hel del vak och torrfluga blev det självklara valet. Tyvärr så var det mest mindre fisk som härjade, och vi fick egentligen inga riktiga hugg på våra flugor, utan mest retfulla sprätt.

Efter en stunds nötande så tröttnade en av bävrarna på vår närvaro, säkert p.g.a av att vi förmodligen råkat stövla rakt över dennes vardagsrum. Så istället för att fiska så stod vi mest och och begrundade bäverns patrullerande utanför boet, allt medan den slog med stjärten i vattenytan så det lät som pistolskott som ekade mellan träden. Då fisket ändå inte riktigt var på topp, samtidigt som vi kändes oss som oinbjudna gäster på platsen, så valde vi att gå en bit längre uppströms och prova strömmen närmare campen. Här hade vi några riktigt intressanta vak på våra flugor, även om dom inte riktigt behagade hugga ordentligt. Kanske hade vi helt enkelt fel flugor, kanske var vi för ivriga i mothuggen. Men ordentliga vak var det, och här var det inte frågan om några småfiskar. MEN! I samma veva som det sista ljuset sjönk ner bakom trädkronorna, ungefär vid 21 snåret, så tvärdog precis ALLT. Det blev helt stendött.

I samma veva så plingade det till på telefonerna, aktiviteten på gruppchatten (Ja, vi hade faktiskt förvånansvärt bra täckning) vittnade om att det äldre gardet hade riktigt roligt på lugnflytet uppströms den sista nacken innan forsen, med en hel del huggvillig fisk. Christoffer ringde upp farsan och fick höra att dom fått mycket fisk, och att vi skulle komma upp,

”- Det är inte så långt att gå, bara en liten bit.”

Promenaden uppströms var dock jävligt mycket längre än det sagts, och det kändes som vandringen tog en evighet. Strömmarna tog aldrig slut, och några fiskegubbar såg vi inte till. Klockan gick, och drygt 40 minuter senare, när vi väl kommit fram så började det skymma rejält. Samma fenomen hade alltså inträffat även här, när dagsljuset försvann så dog fisket och allt avstannade.

Niclas var dock nöjd med kvällen och började fundera på stugvärmen, och jag var trött efter dom senaste dagarnas resande, så jag valde att göra honom sällskap ner till stugan. Christofer och Tåmma stannade däremot kvar en stund och fiskade, men det hände inte så mycket mer denna kväll.

Väl tillbaka i stugan så började vi analysera den första dagens fiske. Förutsättningarna var ju lite annorlunda nu p.g.a den totala avsaknaden av sommar. Man är ju van att fiska på kvällarna, vilket jag normalt brukar göra, men kanske var fisket bättre på dagarna här uppe. Det kan ju inte vara en slump att det bara tvärdör på två olika platser nästan samtidigt? Stärkta av våra teorier bestämde vi oss för att kliva upp i tid nästa morgon och sätta igång ganska tidigt.

Natten mot Torsdag öppnade sig himlen, redan vid 6-snåret på torsdagsmorgonen vaknade jag av att det smattrade mot plåttaket, ordentligt. Det var så lagomt muntert när man tittade ut genom stugfönstret och konstaterade att himlen öppnat sig och det bokstavligen öste ner. Maskinen Tåmma var ändå uppe tidigt som fan och kunde inte låta bli att trotsa regnet för några timmars fiske i Dalsån innan övriga i stugan vaknat. Fisket hade på morgonen varit helt ok, och han var det enda som sken utanför stugan när jag och Niclas satt vid köksbordet och såg honom komma tillbaka från ån för lite frukost.

Efter några timmars dragkamp för att få tonåringen ur sängen så kom vi till slut iväg mot Kittelfjäll och Långselet, trots ett visst vemod p.g.a regnandet så var det ändå med spänd förväntan vi traskade ner efter leden från Kittelfjäll ner mot Vojmån. Stigen var blöt, lerig och allmänt jävlig efter sommarens regnande, men allt medans vi närmade oss skogen nere i dalen så övergick leden mer och mer till hårda fina tallbarsstigar i den härdade och orörda urskogen, ett otroligt vackert landskap. Till slut så öppnade skogen upp sig, och där låg hon, vild, otämjd och vacker.

Niclas, som var den rutinerade i gänget, började med att instruera oss övriga hur sträckan såg ut. Vart man kunde vada, flugval, etc… Vi försökte sätta oss i vindskyddet och insupa miljön en stund innan vi satte igång, men det det tog inte många minuter innan det började rycka i byxorna på allihop, och vips så var alla utspridda i selet. Inom bara några minuter så hade både Niclas och Tåmma lyckats få fisk, förvisso inga stora bitar, men ändå, en bra start på dagen.

Jag och Christoffer som hade börjat på den norra, lite djupare sidan, såg efter en stund att det stod mycket större fisk och vakade längre ner i selet. Men eftersom djupfåran var så nära den norra stranden, och skogen tung bakom våra axlar, så var det svårt att komma åt att kasta på dom fiskarna. Istället valde vi att gå över hängbron till den södra stranden, som var mer långgrund, för att lättare komma åt dom intressanta vaken. Trots det höga vattenståndet lyckades vi till slut simma oss fram till bra kastpositioner för att kunna komma åt och kasta dom vak vi sett, och jösses vilket vakinferno vi hamnade i. Känslan var att ju mer det regnade, ju mer vakade det, och det var stundtals inga dåliga vak.

Tyvärr hade både jag och Christofer svårt att pricka rätt i våra flugval. Oförtyngt haröra var ett förhandstips, men det verkade mest vara lite mindre fisk som var sugen på sånt. Dom större fiskarna var tyvärr kräsnare, och fartblinda som vi blev av dom stora fiskarna vi såg så var det inte intressant att kasta dom på mindre vaken längre. Detta straffade sig till slut då ”gubbarna” fick ganska mycket fisk, medans jag och Christofer blev utan. Enda lyckan jag själv hade var på Lars-Åke Olssons ekorrfluga, en gimåfluga. Men tyvärr tappade jag båda dom fiskarna som högg denna den första dagen i Långselet.

Tärda av kyla och regn så huttrade vi mot vindskyddet framåt eftermiddagen, Christoffer var riktigt genomblöt då hans vadare tagit in vatten och byxorna under vadarna var genomsura. Så istället för att bara äta och sen fiska igen så blev resten av eftermiddagen en kamp för att få tonåringen varm igen och hålla denne vid gott mod. Men då regnet och kylan inte ville ge med sig, och timmarna gick så beslutade vi att ge upp för dagen. Förhoppningsvis skulle vädret bli bättre på fredagen, och planen blev att då återvända till Långselet, men att även försöka hinna blöta lite dun Björnselet och Gubbselet.

Tillbaka i stugan så blev det full värme på radiatorelementet och in med alla genomblöta kläder i stugan, ingen idé att hänga något utomhus i det här vädret. Varm mat, lite pilsner och efter att alla återfått en anständig kroppstemperatur så avrundades kvällen i Dalsån uppe i Björkenäs, strax norr om Dikanäs. Hit hade jag och Niclas varit och rekat redan på onsdagskvällen då vi kommit upp till Dikanäs, och då hade det vakat ordentligt.

I vanligt ordning så delade vi upp oss, Niclas och Tåmma gick nedströms vägbron till dom mer strömmande partierna medans jag och Christoffer satte tänderna i lugnstryket uppströms. Här var harren villig att ta på torrt, och det blev några roliga timmar innan vi gjorde bokslut även över torsdagens fiske. Det var även här jag gjorde resans första mothuggsfisko, förmodligen på den största fisken jag (nästan) lyckades lura på resan.
Jag hade länge stått och begrundat en större öring som gått upp och vakat på samma ställe en längre tid under kvällen, men vad den tog kunde jag inte se. Knott var det ju gott om, men ibland så kom det lite mindre sländor fladdrandes på vattenytan. En snabb titt i flugasken efter något som liknade det jag såg: Blue Dun strl 14. Där hade vi det!

Med ett ständigt vakande öga över axeln lät jag öringen sköta sitt, medans jag själv sysslade med harrvak en bit uppströms. Men när tiden kändes mogen smög jag ner, hukade mig bakom en buske. Lät fisken vaka, väntade något minut och skickade sen iväg ett väl avvägt kast med Christofers måttande öga. Flugan dansade ner mot den plats där jag trodde fisken skulle stå, och skjuten som en kanon kom hon upp ur djupet. Tog flugan i munnen och vände åter ner i djupet. Med ett hjärta som slog som en bongotrumma i bröstet och chockad som jag blev så var ännu ett mothuggsfiasko ett faktum, jag ryckte flugan ur munnen så den flög all världens väg och självkritiken visste inga gränser:

”- NEJ! VAD FAN GÖR JAG?”

Vi såg aldrig till den öringen några fler gånger den kvällen, och återigen dog även alla vak i samma veva som dagsljuset försvann bakom trädkronorna. Något annat som också försvunnit under kvällen var regnet, och visst började vi skönja en blåare himmel bakom fjällen i fjärran. Skulle fredagen trots allt bjuda på lite finare väder? Ja, nog växte några försiktiga förhoppningar fram då vi rullade tillbaka till campen i Dikanäs för en skön natts sömn.

Fredagmorgon rullade vi iväg mot Kittelfjäll tidigt, jag tror nog att vi var på plats vid Vojmån redan vid 10-tiden. Dom tunga regnmolnen som bäddat in de kringliggande fjälltopparna i moln dom tidigare dagarna var på väg bort, och stundtals skymtades även solstrålar. Borkan reste sig som en enorm gotiskt katedral ovanför Björnselet och det kändes som en ynnest att bara få stå där och njuta av det fantastiska landskapet.

Stärkta av en dags erfarenhet så hade vi nu fått kött på benen inför en ny dags fiske i Långselet. Vi hade inte bara bättre koll på vart vi skulle stå, eventuella flugor och hur vi skulle fiska skulle också visa sig ha betydelse. Redan efter dryga timmen hade både jag och Christofer lyckats kroka en varsin fin öring med Christofers i topp storleksmässigt. Båda small på i ungefär samma veva. Christofers öring bjöd på en härlig fajt som trollband en trehövdad publik innan ett lättat glädjetjut bröt tystnaden. Öringen låg i håven och grattisropen haglade.

Timmarna gick och vi fick en fantastisk dag i Långselet. Jag, Christofer och Tåmma passade även på att ta en avstickare upp till Björnselet för att kolla läget där, men där var det inte alls samma aktivitet. Istället njöt vi av naturen en stund innan vi till slut återvände ner till Långselet. Under tiden vi varit borta hade Niclas haft en fin stund i en av sina ”hemliga” höljor. Han passade såklart på medans vi var borta, man kan ju inte avslöja alla hemligheter på första resan……

Nöjda med dagen så började vi fundera på att avrunda under eftermiddagen, vi var nämligen nödgade till ett stopp på lanthandeln innan 17:30. Och eftersom lanthandeln låg nere i Dikanäs så blev det slutet på dagen i Kittelfjäll. Istället valde vi att återigen avrunda i Dalsån denna resans sista kväll. Gubbarna valde att stanna kvar vid stugan och fiska den sträcka där jag och Christofer började första kvällen. Medans jag och ynglingen tog bilen upp till Björkenäs för att återigen försöka lura ”den stora”.

Kvällen slutade i en tävling mellan det äldre gardet och oss yngre. Startskottet gick 19:00, tävlingen pågick till kl 21:00. All fångst mellan dessa klockslag skulle fotograferas och laddas upp i gruppchatten. Störst och flest var det som gällde. Jag och Christoffer gick all-in på störst, medans gubbarna verkade ägna sig åt mängd.
Första timmen var det ganska tyst på telefonen. Jag och Christofer hade det ganska tungt uppe i Björkenäs.

Personligen ägnade jag större delen av kvällen åt att återigen försöka lura den fisk jag sumpat kvällen innan, och nu var förutsättningarna än knöligare när det helt plötsligt blev strålande solsken och blåst. Men efter ihärdigt väntande och spanande så lyckades jag till slut ändå pricka rätt tillfälle, fick flugan i precis rätt läge, och plask, där satt den! Maxpuls och ångest. Med ett spö som tog formen av ett uppochnervänt U, och en rejäl rusning rakt ner mot botten med tillhörande rullskrik så stod jag där. Klass 3´an gav mig inte mycket utrymme att försöka sätta press på fisken, och den gjorde lite som den ville. Först steg den en aning så jag kunde veva in lite lina, men sen kom rycket. Några stadiga ruskningar, återigen en tur ner mot botten. Sen vände den på klacken, ruskade till och flugan släppte. Den besvikelsen!!

Strax därefter började gubbarna strö salt i såren och skicka bilder på sina småfiskar. Klockan gick och vid 21:00 så stod vi där. Fisklösa, slagna och överköra. Gubbarna tog en utklassningsseger. Kanske valde vi fel taktik, men innerst inne kändes det ändå som att, skulle vi vinna så skulle det vara med störst fisk. Men det var bara lyfta på hatten och gratulera, äldst är väl ändå alltid äldst. Så vi bjuder på det den här gången, men vi kommer igen, var så säkra!

En kort summering av resan: Återigen stod man öga mot öga med högt vatten, regn, kyla och blåst. Det gör ju inte fisket mindre prekärt. Men trots detta så har det varit en fantastisk resa på alla sätt och vis. Fina öringar, stora öringar, bra med harr, fantastiskt sällskap och makalösa fiskevatten. Långselet är verkligen något jag rekommenderar om någon ska göra en visit i Kittelfjäll. Vojmån uppfyllde verkligen alla förväntningar. Jag längtar redan tillbaka, och hoppas självklart få äran att besöka Övre Vojmådalen igen.

Nu är det lugnt i kalendern ett tag, inga fler resor planerade i sommar och semestern börjar lida mot sitt slut. Men vi hoppas väl ändå på att vi ska komma iväg på någon tur till innan höstens gäddfiske står för dörren.

Sköt om er fiskevänner, förhoppningsvis ses vi snart i ett fiskevatten någonstans.